Hejdå Korea
Så har vi sagt hejdå till vänner, skolan och Seoul. Sista kvällen/natten/morgonen blev lång. Vi ville inte riktigt säga hejdå. En del tårar blev det såklart. Med vemod i kroppen stängde vi dörren till lägenheten, vårt hem i Seoul. Kramade vänner en sista gång som vinkade av oss vid flygbussen. Kvinnan vid incheckningsdisken släppte efter lite fjäskande på koreanska igenom oss med femton kilos övervikt. Tack för det.
På elva månader hinner man känna sig hemma även i ett land så olikt ens eget. Man skapar sig en vardag med roliga dagar och tråkiga dagar. Det här året har till större delen bestått av roliga dagar. Det är svårt att ha det tråkigt i Seoul. Särskilt när man är omringad av vänner från världens alla länder. Om vi inte har haft det tidigare så har vi i alla fall nu en massa skäl att åka till Brasilien, Pakistan, Afghanistan, USA, Indien, Frankrike osv osv..
Nu sitter vi på flygplatsen i Doha, på samma bänk som vi satt på för nästan ett år sen med förväntan i kroppen. Nu, sitter vi här med blandade känslor. Det känns lite tomt. Året i Korea är slut. Samtidigt längtar vi efter er där hemma. Och om tolv timmar står min familj och möter oss på flygplatsen. Overkligt.
Med vemod och glädje flyger vi om åtta timmar tillbaka till Sverige.
Sista natten med redan saknade vänner
Vi ses snart!
På elva månader hinner man känna sig hemma även i ett land så olikt ens eget. Man skapar sig en vardag med roliga dagar och tråkiga dagar. Det här året har till större delen bestått av roliga dagar. Det är svårt att ha det tråkigt i Seoul. Särskilt när man är omringad av vänner från världens alla länder. Om vi inte har haft det tidigare så har vi i alla fall nu en massa skäl att åka till Brasilien, Pakistan, Afghanistan, USA, Indien, Frankrike osv osv..
Nu sitter vi på flygplatsen i Doha, på samma bänk som vi satt på för nästan ett år sen med förväntan i kroppen. Nu, sitter vi här med blandade känslor. Det känns lite tomt. Året i Korea är slut. Samtidigt längtar vi efter er där hemma. Och om tolv timmar står min familj och möter oss på flygplatsen. Overkligt.
Med vemod och glädje flyger vi om åtta timmar tillbaka till Sverige.
Sista natten med redan saknade vänner
Vi ses snart!
Slutspurt
Sista veckan i Korea har varit stressig..sista skolprojekten har avslutats, vi har haft hejdå-middagar varje dag för kompisar som åker hem och så har vi skeppat hem en massa saker och avslutat hyreskontraktet. Nu packar vi för fullt och våndas lite över att våra väskor väger aningens för mycket och att vi har alldeles för mycket i handbagaget...vi får se hur det går imorgon.
I onsdags åkte vi till en skola där min morfar varit lärare i trettio år innan han kom till Sverige. Vi åkte dit för att hämta en bok som trycktes för ett par år sedan då skolan firade 100-års jubileum. En av de första vi mötte visade sig senare vara en gammal elev till min morfar. Likaså rektorn. Ett lyckat besök med rundvandring på min morfars gamla arbetsplats. De visade även var min mormor och morfar bodde. Huset finns såklart inte kvar men det kändes minst sagt märkligt att vara där. Jag ser fram emot att komma hem och ge boken till morfar.
I skolans museum hängde en av morfars tavlor! I bilden till höger ser ni rektorn och en staty av någon..minns inte riktigt vem det var. Morfar får hjälpa oss med det.
Idag har vi varit på bröllop. Min mammas kusinbarn som jag aldrig har träffat gifte sig i en katolsk kyrka. Vi blev lite förvånade av inbjudan men det är så det funkar i Korea. Är man familj så är man. Bröllopet gick i sedvanlig koreansk manér. Det vill säga "balli balli" = snabbt. En dryg halvtimme i kyrkan och sen snabbmarsch ned till en matsal för buffé. Efter det adjö och tack. Däremellan ett ihärdigt fotograferande och poserande. Allt var överstökat på en och en halv timme. Inga krusiduller här inte. Men det passade ganska bra för oss då dagens schema är speckat. Vi hann åka pch säga hejdå till barnen vi jobbat med och sen hem och packa resten. Om en halvtimme vankas det avskedsmiddag med alla kompisar och sen en sista utgång i våra favoritkvarter Hongdae.
Det här blir nog mitt sista inlägg från den koreanska halvön. Men eftersom vi har åtta sköna timmars väntetid i exotiska Qatar på hemvägen så blir det nog ett inlägg därifrån innan vi landar på svensk mark.
Hoppas ni har en oregnig Midsommarhelg! Vi åt rökt lax igår så det går ingen nöd på oss. Om ni nu var oroliga.
Vi ses snart!
I onsdags åkte vi till en skola där min morfar varit lärare i trettio år innan han kom till Sverige. Vi åkte dit för att hämta en bok som trycktes för ett par år sedan då skolan firade 100-års jubileum. En av de första vi mötte visade sig senare vara en gammal elev till min morfar. Likaså rektorn. Ett lyckat besök med rundvandring på min morfars gamla arbetsplats. De visade även var min mormor och morfar bodde. Huset finns såklart inte kvar men det kändes minst sagt märkligt att vara där. Jag ser fram emot att komma hem och ge boken till morfar.
I skolans museum hängde en av morfars tavlor! I bilden till höger ser ni rektorn och en staty av någon..minns inte riktigt vem det var. Morfar får hjälpa oss med det.
Idag har vi varit på bröllop. Min mammas kusinbarn som jag aldrig har träffat gifte sig i en katolsk kyrka. Vi blev lite förvånade av inbjudan men det är så det funkar i Korea. Är man familj så är man. Bröllopet gick i sedvanlig koreansk manér. Det vill säga "balli balli" = snabbt. En dryg halvtimme i kyrkan och sen snabbmarsch ned till en matsal för buffé. Efter det adjö och tack. Däremellan ett ihärdigt fotograferande och poserande. Allt var överstökat på en och en halv timme. Inga krusiduller här inte. Men det passade ganska bra för oss då dagens schema är speckat. Vi hann åka pch säga hejdå till barnen vi jobbat med och sen hem och packa resten. Om en halvtimme vankas det avskedsmiddag med alla kompisar och sen en sista utgång i våra favoritkvarter Hongdae.
Det här blir nog mitt sista inlägg från den koreanska halvön. Men eftersom vi har åtta sköna timmars väntetid i exotiska Qatar på hemvägen så blir det nog ett inlägg därifrån innan vi landar på svensk mark.
Hoppas ni har en oregnig Midsommarhelg! Vi åt rökt lax igår så det går ingen nöd på oss. Om ni nu var oroliga.
Vi ses snart!
Lost in Translation
Så var vi tillbaka hemma i Seoul...vårt hem i ungefär en vecka till. Japan var grymt. Vi spenderade första natten på ett "Love-Motel" i Osaka. När dörren till vårt rum öppnades (automatiskt, ingen nyckel alltså) spelades hög musik. Och när man ville komma ut ur rummet gick det inte att låsa upp dörren själv, man var tvungen att ringa ner till receptionen för att be dom öppna. Jag försökte låta bli att tänka på eventuella nödsituationer såsom brand osv. och kunde till slut sova gott i det färgglada rummet. Den första kvällen gick vi omkring och tittade storögt på människor och filurer och kände oss plötsligt fruktansvärt vanliga. Folk runtomkring oss gick i märkliga kreationer våra ögon sällan skådat. Den ene knasigare än den andre. Korea och Japan må ligga nära varandra geografiskt sett. Men inte i övrigt. Minikjolar, nitar, blekta hockeyfrillor, strumpeband omringade oss där vi gick omkring i våran vanliga jeans-och-t-shirt-utstyrsel. Vi gav oss inte på att göra ett försök att smälta in. Det skulle bara vara ett dödfött försök utan resultat.
Under vissa tider så är några av tunnelbanevagnarna reservade för kvinnor. På så sätt undviks tafsande och opassande blickar.
Dagen efter natten på det färgglada musikspelande "love-motellet" begav vi oss till Kyoto. Efter lite letande hittade vi ett litet "guesthouse" vid namn "Costa del Sol". Namnet var inte särskilt träffande. Men rummet var bra, inrett i japansk stil. Det vill säga inte inrett alls. Bambumattor och ett par madrasser att sova på. Enkelt och bekvämt. Inga krusiduller och porslinsfigurer som står och dammar. Det gillar vi. Första kvällen i Kypto satt vi på en uteservering när vi ser en kursare från Uppsala. Jisses vad världen är liten ibland. Vi hamnade med henne och hennes kompisar på ett karaoke ställe och rev av ett par Abba och Roxette låtar innan det blev dags för hemgång. Så har man sjungit karaoke i Japan också. Check!
Resten av helgen cyklade vi runt bland tempel, trädgårdar och mysiga smala gränder med rislampor. Några Geishor såg vi tyvärr inte skymten av trots ett ihärdigt spejande. Vi fick nöja oss med ett par vackra damer i kimonos. Ett och annat mål med sushi hann vi också med såklart. David, Bob och Alex: vi skänkte er en tanke där vi satt vid sushrullbandet och goffade i oss bit efter bit. Ni skulle varit med.
I en av de smala gränderna stötte vi på några killar som höll på att sätta upp en affisch som vi fastnade för. De berättade att det skulle vara några spelningar på lördagkvällen på klubb Metro. Coolt tänkte vi. Och coolt blev det minst sagt. Klubben, Metro, är tydligen en av Kyotos mest populära klubb. Vi såg framför oss en kväll i baren med ett par öl och så en massa galna japanska rockband. Så blev det inte riktigt. Nere i trånga små rökfyllda (cigarettrök+rök från rökmaskin) utrymmen med konstiga ting hängandes från taket lyckades vi efter en stunds letande hitta baren bakom ett slags svart lakan. DJ:n stod i nåt konstigt klotformat bås så man knappt såg honom. Men han spelade grymt bra musik. Banden däremot visade sig snarare vara märkliga människor som framförde nåt som kanske skulle vara sång. Eller rap. Eller vad man nu ska kalla det. Och publiken...Om vi kände oss bortkomna på Osakas gator så var det ingenting mot vad vi kände oss här. Även det mest inbitna indie-folket på söder skulle känna sig vilsna i detta hav av skumma individer. Killen som toppade listan över galnast klädsel hade på sig en stor hunddräkt i päls, en hatt i form av röda stora plastläppar och några folieklädda tentakler. I övrigt var det långt skägg, dreads, punk..you name it. Och alkohol verkar inte vara den enda drogen på det här stället...Som pricken över i:et stod en konstnär och målade tavlor live i det dunkla ljuset. En helt klart märklig upplevelse. Vi dansade och försökte se svåra ut. Fast vi kände oss kort och gott lost in translation.
Under vissa tider så är några av tunnelbanevagnarna reservade för kvinnor. På så sätt undviks tafsande och opassande blickar.
Dagen efter natten på det färgglada musikspelande "love-motellet" begav vi oss till Kyoto. Efter lite letande hittade vi ett litet "guesthouse" vid namn "Costa del Sol". Namnet var inte särskilt träffande. Men rummet var bra, inrett i japansk stil. Det vill säga inte inrett alls. Bambumattor och ett par madrasser att sova på. Enkelt och bekvämt. Inga krusiduller och porslinsfigurer som står och dammar. Det gillar vi. Första kvällen i Kypto satt vi på en uteservering när vi ser en kursare från Uppsala. Jisses vad världen är liten ibland. Vi hamnade med henne och hennes kompisar på ett karaoke ställe och rev av ett par Abba och Roxette låtar innan det blev dags för hemgång. Så har man sjungit karaoke i Japan också. Check!
Resten av helgen cyklade vi runt bland tempel, trädgårdar och mysiga smala gränder med rislampor. Några Geishor såg vi tyvärr inte skymten av trots ett ihärdigt spejande. Vi fick nöja oss med ett par vackra damer i kimonos. Ett och annat mål med sushi hann vi också med såklart. David, Bob och Alex: vi skänkte er en tanke där vi satt vid sushrullbandet och goffade i oss bit efter bit. Ni skulle varit med.
I en av de smala gränderna stötte vi på några killar som höll på att sätta upp en affisch som vi fastnade för. De berättade att det skulle vara några spelningar på lördagkvällen på klubb Metro. Coolt tänkte vi. Och coolt blev det minst sagt. Klubben, Metro, är tydligen en av Kyotos mest populära klubb. Vi såg framför oss en kväll i baren med ett par öl och så en massa galna japanska rockband. Så blev det inte riktigt. Nere i trånga små rökfyllda (cigarettrök+rök från rökmaskin) utrymmen med konstiga ting hängandes från taket lyckades vi efter en stunds letande hitta baren bakom ett slags svart lakan. DJ:n stod i nåt konstigt klotformat bås så man knappt såg honom. Men han spelade grymt bra musik. Banden däremot visade sig snarare vara märkliga människor som framförde nåt som kanske skulle vara sång. Eller rap. Eller vad man nu ska kalla det. Och publiken...Om vi kände oss bortkomna på Osakas gator så var det ingenting mot vad vi kände oss här. Även det mest inbitna indie-folket på söder skulle känna sig vilsna i detta hav av skumma individer. Killen som toppade listan över galnast klädsel hade på sig en stor hunddräkt i päls, en hatt i form av röda stora plastläppar och några folieklädda tentakler. I övrigt var det långt skägg, dreads, punk..you name it. Och alkohol verkar inte vara den enda drogen på det här stället...Som pricken över i:et stod en konstnär och målade tavlor live i det dunkla ljuset. En helt klart märklig upplevelse. Vi dansade och försökte se svåra ut. Fast vi kände oss kort och gott lost in translation.
Sådärja...
..nu är våra tentor avklarade, Danne håller i skrivande stund sin sista presentation och jag skriver min sista fråga på hemtentan. Sen är våra förehavanden på Seoul National University så gott som klara. Jag har en lektion nästa fredag, på självaste Midsommarafton. Det borde vara olagligt och något som min danske professor borde förstå.
Nu när alla måsten börjar nå sitt slut börjar jag också inse att vår vistelse i Korea nästan är över. Notera: börjar inse. Fortarande är det mycket som ska göras. Ordna allt med lägenheten, säga hejdå till alla, skeppa hem lite saker och så ska vi till Japan däremellan. Vi pratade om det häromdagen, Danne och jag. Vi har blivit bortskämda med resor det här året. Resfebern har försvunnit. Förr fick jag resfeber långt innan avresedagen, vare sig jag skulle till Dalarna eller Kina. Nu tänker jag knappt att jag ska någonstans. Åtminstone inte förrän jag inser att jag måste packa väskan och skynda mig till flygbussen. Bortskämda är vad vi är. Samtidigt, när vi väl landat i det nya landet så infinner sig det där efterlängtade respirret, kicken av att se något nytt, smaka något nytt och uppleva. Herregud vad vi har fått uppleva mycket det här året. Inte alla förunnat och inget man ska ta för givet. En av många saker jag och Danne har gemensamt är att är det nåt vi ska lägga pengar på i livet så är det resor och inget annat. Platt-tv må vara fint. En najs bil också. Men resminnen är najsare.
Nu blir det till att avsluta min tenta och sen dra hem och packa väskan för imorn drar vi till sushin och geishornas förlovade hemland.
Nu när alla måsten börjar nå sitt slut börjar jag också inse att vår vistelse i Korea nästan är över. Notera: börjar inse. Fortarande är det mycket som ska göras. Ordna allt med lägenheten, säga hejdå till alla, skeppa hem lite saker och så ska vi till Japan däremellan. Vi pratade om det häromdagen, Danne och jag. Vi har blivit bortskämda med resor det här året. Resfebern har försvunnit. Förr fick jag resfeber långt innan avresedagen, vare sig jag skulle till Dalarna eller Kina. Nu tänker jag knappt att jag ska någonstans. Åtminstone inte förrän jag inser att jag måste packa väskan och skynda mig till flygbussen. Bortskämda är vad vi är. Samtidigt, när vi väl landat i det nya landet så infinner sig det där efterlängtade respirret, kicken av att se något nytt, smaka något nytt och uppleva. Herregud vad vi har fått uppleva mycket det här året. Inte alla förunnat och inget man ska ta för givet. En av många saker jag och Danne har gemensamt är att är det nåt vi ska lägga pengar på i livet så är det resor och inget annat. Platt-tv må vara fint. En najs bil också. Men resminnen är najsare.
Nu blir det till att avsluta min tenta och sen dra hem och packa väskan för imorn drar vi till sushin och geishornas förlovade hemland.
Lördagsäventyr i forsen
Även denna helg har präglats av sport. I fredags bar det iväg till ett större stadium för att titta på baseboll marchen mellan Lotte (från Busan) och ett lag från Seoul. På läktarn var det livat och matchen var jämn tills Seoullaget tog hem segern efter fyra och en halv timme. Tidig lördag morgon åkte vi med ett stort gäng av blandade nationaliteter tre och en halv timme österut för lite river rafting. Naturen med floden och de grönklädda bergen påminde om Nya Zealand. Riktigt vackert. Själva raftingen var inte lika tuff som på Nya Zealand men våra koreanska ledare i kombination med god mat och en grym grupp så ger jag högsta betyg till lördagsäventyret. Och så priset förstås. För 250 kr ingick transport tur och retur (totalt 7 timmar i buss), lunch (ingen svettig pytt-i-panna), våtdräkter och så själva raftingen såklart. Vad mer kan man begära?
Danne och Mats fortsatte på den sportsliga banan och tog in på ett Love Motel för att klockan tre på natten titta på matchen mellan Sverige och Danmark. En besviken Danne kom hem vid femsnåret och meddelade förlusten. Skittrist helt enkelt. Utan Sverige i VM i Sydafrika blir det inget riktigt sommar-fotbolls-VM. Fast jag kan ju alltid heja på Korea såklart.
Idag har vi pluggat frenetiskt. Termer, teorier och en massa enligt vårt tycke onödig information har flitigt nötts in i våra nu trötta hjärnor. Tenta för Danne imorn och för mig på onsdag. På det några pm och annat som ska skrivas..Tufft nu. Tur att vi drar till Japan på torsdag!
Danne och Mats fortsatte på den sportsliga banan och tog in på ett Love Motel för att klockan tre på natten titta på matchen mellan Sverige och Danmark. En besviken Danne kom hem vid femsnåret och meddelade förlusten. Skittrist helt enkelt. Utan Sverige i VM i Sydafrika blir det inget riktigt sommar-fotbolls-VM. Fast jag kan ju alltid heja på Korea såklart.
Idag har vi pluggat frenetiskt. Termer, teorier och en massa enligt vårt tycke onödig information har flitigt nötts in i våra nu trötta hjärnor. Tenta för Danne imorn och för mig på onsdag. På det några pm och annat som ska skrivas..Tufft nu. Tur att vi drar till Japan på torsdag!
Åska eller anfall?
Idag bojkottade jag och Danne skolan och åkte till en park för att plugga. Såhär i tentatider känns det som att man bor på skolan och det kan man få nog av ibland. Lyckades hitta en park där man faktiskt får sitta på gräsmattan vilket inte är en självklarhet. När vi helt otippat i värmeböljan började känna några regndroppar packade vi ihop våra böcker och åkte hem. När vi kom upp ur tunnelbanan hade regndropparna snarare övergått till en forsande flod. Det blixtrade tätt och åskan skulle lika gärna ha kunnat vara ett bombanfall från diktatorn i norr. Så höll det på i dryga halvtimmen. Galet. Nu är det torrt på marken igen och fuktigt som en ångbastu.
Igår hade jag min sista lektionen i EG-rätt. Professorn bjöd på vin och ostar i klassrummet vilket kändes lite märkligt. Ännu mer märkligt kändes det i takt med att han blev mer och mer röd i ansiktet av vinet. Men det var en trevlig, lite annorlunda lektion. Något att införa på juristutbildningen i Sverige månne?
Häromdagen upptäckte vi att vår byggnad har en takvåning. Ja, eller snarare ett tak. Det kanske inte är så märkligt men man kan i alla fall gå ut på det här taket och det var värt ett besök. Utsikt över våra kvarter från ett fågelperspektiv.
Igår hade jag min sista lektionen i EG-rätt. Professorn bjöd på vin och ostar i klassrummet vilket kändes lite märkligt. Ännu mer märkligt kändes det i takt med att han blev mer och mer röd i ansiktet av vinet. Men det var en trevlig, lite annorlunda lektion. Något att införa på juristutbildningen i Sverige månne?
Häromdagen upptäckte vi att vår byggnad har en takvåning. Ja, eller snarare ett tak. Det kanske inte är så märkligt men man kan i alla fall gå ut på det här taket och det var värt ett besök. Utsikt över våra kvarter från ett fågelperspektiv.
