Lost in Translation
Så var vi tillbaka hemma i Seoul...vårt hem i ungefär en vecka till. Japan var grymt. Vi spenderade första natten på ett "Love-Motel" i Osaka. När dörren till vårt rum öppnades (automatiskt, ingen nyckel alltså) spelades hög musik. Och när man ville komma ut ur rummet gick det inte att låsa upp dörren själv, man var tvungen att ringa ner till receptionen för att be dom öppna. Jag försökte låta bli att tänka på eventuella nödsituationer såsom brand osv. och kunde till slut sova gott i det färgglada rummet. Den första kvällen gick vi omkring och tittade storögt på människor och filurer och kände oss plötsligt fruktansvärt vanliga. Folk runtomkring oss gick i märkliga kreationer våra ögon sällan skådat. Den ene knasigare än den andre. Korea och Japan må ligga nära varandra geografiskt sett. Men inte i övrigt. Minikjolar, nitar, blekta hockeyfrillor, strumpeband omringade oss där vi gick omkring i våran vanliga jeans-och-t-shirt-utstyrsel. Vi gav oss inte på att göra ett försök att smälta in. Det skulle bara vara ett dödfött försök utan resultat.
Under vissa tider så är några av tunnelbanevagnarna reservade för kvinnor. På så sätt undviks tafsande och opassande blickar.
Dagen efter natten på det färgglada musikspelande "love-motellet" begav vi oss till Kyoto. Efter lite letande hittade vi ett litet "guesthouse" vid namn "Costa del Sol". Namnet var inte särskilt träffande. Men rummet var bra, inrett i japansk stil. Det vill säga inte inrett alls. Bambumattor och ett par madrasser att sova på. Enkelt och bekvämt. Inga krusiduller och porslinsfigurer som står och dammar. Det gillar vi. Första kvällen i Kypto satt vi på en uteservering när vi ser en kursare från Uppsala. Jisses vad världen är liten ibland. Vi hamnade med henne och hennes kompisar på ett karaoke ställe och rev av ett par Abba och Roxette låtar innan det blev dags för hemgång. Så har man sjungit karaoke i Japan också. Check!
Resten av helgen cyklade vi runt bland tempel, trädgårdar och mysiga smala gränder med rislampor. Några Geishor såg vi tyvärr inte skymten av trots ett ihärdigt spejande. Vi fick nöja oss med ett par vackra damer i kimonos. Ett och annat mål med sushi hann vi också med såklart. David, Bob och Alex: vi skänkte er en tanke där vi satt vid sushrullbandet och goffade i oss bit efter bit. Ni skulle varit med.
I en av de smala gränderna stötte vi på några killar som höll på att sätta upp en affisch som vi fastnade för. De berättade att det skulle vara några spelningar på lördagkvällen på klubb Metro. Coolt tänkte vi. Och coolt blev det minst sagt. Klubben, Metro, är tydligen en av Kyotos mest populära klubb. Vi såg framför oss en kväll i baren med ett par öl och så en massa galna japanska rockband. Så blev det inte riktigt. Nere i trånga små rökfyllda (cigarettrök+rök från rökmaskin) utrymmen med konstiga ting hängandes från taket lyckades vi efter en stunds letande hitta baren bakom ett slags svart lakan. DJ:n stod i nåt konstigt klotformat bås så man knappt såg honom. Men han spelade grymt bra musik. Banden däremot visade sig snarare vara märkliga människor som framförde nåt som kanske skulle vara sång. Eller rap. Eller vad man nu ska kalla det. Och publiken...Om vi kände oss bortkomna på Osakas gator så var det ingenting mot vad vi kände oss här. Även det mest inbitna indie-folket på söder skulle känna sig vilsna i detta hav av skumma individer. Killen som toppade listan över galnast klädsel hade på sig en stor hunddräkt i päls, en hatt i form av röda stora plastläppar och några folieklädda tentakler. I övrigt var det långt skägg, dreads, punk..you name it. Och alkohol verkar inte vara den enda drogen på det här stället...Som pricken över i:et stod en konstnär och målade tavlor live i det dunkla ljuset. En helt klart märklig upplevelse. Vi dansade och försökte se svåra ut. Fast vi kände oss kort och gott lost in translation.
Under vissa tider så är några av tunnelbanevagnarna reservade för kvinnor. På så sätt undviks tafsande och opassande blickar.
Dagen efter natten på det färgglada musikspelande "love-motellet" begav vi oss till Kyoto. Efter lite letande hittade vi ett litet "guesthouse" vid namn "Costa del Sol". Namnet var inte särskilt träffande. Men rummet var bra, inrett i japansk stil. Det vill säga inte inrett alls. Bambumattor och ett par madrasser att sova på. Enkelt och bekvämt. Inga krusiduller och porslinsfigurer som står och dammar. Det gillar vi. Första kvällen i Kypto satt vi på en uteservering när vi ser en kursare från Uppsala. Jisses vad världen är liten ibland. Vi hamnade med henne och hennes kompisar på ett karaoke ställe och rev av ett par Abba och Roxette låtar innan det blev dags för hemgång. Så har man sjungit karaoke i Japan också. Check!
Resten av helgen cyklade vi runt bland tempel, trädgårdar och mysiga smala gränder med rislampor. Några Geishor såg vi tyvärr inte skymten av trots ett ihärdigt spejande. Vi fick nöja oss med ett par vackra damer i kimonos. Ett och annat mål med sushi hann vi också med såklart. David, Bob och Alex: vi skänkte er en tanke där vi satt vid sushrullbandet och goffade i oss bit efter bit. Ni skulle varit med.
I en av de smala gränderna stötte vi på några killar som höll på att sätta upp en affisch som vi fastnade för. De berättade att det skulle vara några spelningar på lördagkvällen på klubb Metro. Coolt tänkte vi. Och coolt blev det minst sagt. Klubben, Metro, är tydligen en av Kyotos mest populära klubb. Vi såg framför oss en kväll i baren med ett par öl och så en massa galna japanska rockband. Så blev det inte riktigt. Nere i trånga små rökfyllda (cigarettrök+rök från rökmaskin) utrymmen med konstiga ting hängandes från taket lyckades vi efter en stunds letande hitta baren bakom ett slags svart lakan. DJ:n stod i nåt konstigt klotformat bås så man knappt såg honom. Men han spelade grymt bra musik. Banden däremot visade sig snarare vara märkliga människor som framförde nåt som kanske skulle vara sång. Eller rap. Eller vad man nu ska kalla det. Och publiken...Om vi kände oss bortkomna på Osakas gator så var det ingenting mot vad vi kände oss här. Även det mest inbitna indie-folket på söder skulle känna sig vilsna i detta hav av skumma individer. Killen som toppade listan över galnast klädsel hade på sig en stor hunddräkt i päls, en hatt i form av röda stora plastläppar och några folieklädda tentakler. I övrigt var det långt skägg, dreads, punk..you name it. Och alkohol verkar inte vara den enda drogen på det här stället...Som pricken över i:et stod en konstnär och målade tavlor live i det dunkla ljuset. En helt klart märklig upplevelse. Vi dansade och försökte se svåra ut. Fast vi kände oss kort och gott lost in translation.
Kommentarer
Postat av: Jeang-Won
Välkomna tillbaka! Ni verkar ha haft det supertufft, blir himla sugen på att åka till Japan(lite roligt, vill man vara osynlig så kan man åka till Japan och ställa sig brevid blank-kostym-spetsiga-skor-och-väldigt-högt-hår-oj-vad-tuperat-killarna, och sen är det nästan skönt att komma till lugna Korea igen ~ㅋㅋㅋ). Ska lägga Metro på minnet...
På fredag är det midsommar!
Trackback
