Supersexan
I lördags åkte våra kompisar hem och det kändes genast tomt i vår lilla lya. Alex och Annelie har sovit hos oss medan Karin och Chrisse tog in på ett "love-motel" i närheten. Tiden gick fort men oboj vad vi hann med mycket. Första veckan blev det palatsvisit, vandring i bergen, norebang (karaoke) och en hel del barrundor. En dag hade jag och Danne koreanskatenta så då skickade vi iväg våra vänner till den Nordkoreanska gränsen. Kändes tryggt att lämna dom i händerna på amerikanska soldater.
Bilden till vänster är tagen på en fest ordnad i Adidas regi. Gratis öl, soju och jägermister gjorde att vi såklart deltog i festligheterna.
Den andra veckan tog vi helt semester från skolan och åkte som tidigare nämnt till ön Jeju. Där blandade vi dagarna med sol (som för ett par av oss resulterade i tredje gradens brännskador. Nästan iallafall) bad, sushi, fisk, grottbesök och sightseeing. Då Karin och Annelie är vegetarianer har vi upptäckt en ny svårighet i Korea. Det är nog egentligen inte det att det inte finns vegetarisk mat. Däremot finns inte ordet "vegetarian" i den koreanska vokabulären och när jag och Danne med våra begränsade språkkunskaper försöker förklara att våra kompisar inte äter kött så fick vi en mycket frågande blick tillbaka. Mest bekymmer blev det på en pizzeria när vi försökte få en veggo pizza till Karin. Efter ett tags förklarande förstod servitören.Trodde vi. Men sen frågar han "men skinka då?" Nej, säger vi, dom äter inte skinka heller. Servitören nickar. "Men kyckling då?". Nej, säger vi. Inte det heller. "Men skaldjur då?" Nej, inte det heller. Servitören nickar. Vi pustar ut. Skönt, han förstod till slut. Trodde vi. Tjugo minuter senare kommer det in en pizza. Med salami.I rest my case.
Efter Jeju följde några känslomässigt omtumlande dagar i Busan. Karins biologiska pappa mötte upp oss på flygplatsen och tillsammans med några vänner till honom visade dom oss runt i Busan, bjöd oss på mat och ordnade boende på ett hotell vid stranden. Gästfriheten och generositeten hade inga gränser. Inte heller hans enorma värme. Vi blev alla berörda av mötet mellan Karin och hennes pappa. Jag ser på Karin och hennes pappa som borde kännas som en främling men det gör han inte. Han känns bekant och på något oförklarligt sätt känns det ganska naturligt att se dem där de sitter tillsammans. Hand i hand. Pappa och hans dotter Eun Jo.
Under en båttur i Busan hamnade vi på ett pantertanterdisco. Vad vi trodde skulle bli en sedvanlig sightseeingtur på havet blev snarare en happyhour-danstimme med koreanska tanter. Vi försökte hänga med i svängarna så gott vi kunde men det var inte helt lätt. Tanterna har hunnit med fler dansgolv än vi i sina liv. Vi insåg att vi fortfarande har mycket att lära. Men några fina moves lärde de oss. Nu är det bara till att öva.
Tack Karin, Annelie, Alex och Chrisse för två grymma veckor. VIlken Supersexa! Godiset är slut men prästost, knäckebröd och havregryn har vi så att vi klarar oss den tid som är kvar tills vi åker hem. Vi saknar er redan men snart ses vi ju. En månad kvar i Seoul.
Bilden till vänster är tagen på en fest ordnad i Adidas regi. Gratis öl, soju och jägermister gjorde att vi såklart deltog i festligheterna.
Den andra veckan tog vi helt semester från skolan och åkte som tidigare nämnt till ön Jeju. Där blandade vi dagarna med sol (som för ett par av oss resulterade i tredje gradens brännskador. Nästan iallafall) bad, sushi, fisk, grottbesök och sightseeing. Då Karin och Annelie är vegetarianer har vi upptäckt en ny svårighet i Korea. Det är nog egentligen inte det att det inte finns vegetarisk mat. Däremot finns inte ordet "vegetarian" i den koreanska vokabulären och när jag och Danne med våra begränsade språkkunskaper försöker förklara att våra kompisar inte äter kött så fick vi en mycket frågande blick tillbaka. Mest bekymmer blev det på en pizzeria när vi försökte få en veggo pizza till Karin. Efter ett tags förklarande förstod servitören.Trodde vi. Men sen frågar han "men skinka då?" Nej, säger vi, dom äter inte skinka heller. Servitören nickar. "Men kyckling då?". Nej, säger vi. Inte det heller. "Men skaldjur då?" Nej, inte det heller. Servitören nickar. Vi pustar ut. Skönt, han förstod till slut. Trodde vi. Tjugo minuter senare kommer det in en pizza. Med salami.I rest my case.
Efter Jeju följde några känslomässigt omtumlande dagar i Busan. Karins biologiska pappa mötte upp oss på flygplatsen och tillsammans med några vänner till honom visade dom oss runt i Busan, bjöd oss på mat och ordnade boende på ett hotell vid stranden. Gästfriheten och generositeten hade inga gränser. Inte heller hans enorma värme. Vi blev alla berörda av mötet mellan Karin och hennes pappa. Jag ser på Karin och hennes pappa som borde kännas som en främling men det gör han inte. Han känns bekant och på något oförklarligt sätt känns det ganska naturligt att se dem där de sitter tillsammans. Hand i hand. Pappa och hans dotter Eun Jo.
Under en båttur i Busan hamnade vi på ett pantertanterdisco. Vad vi trodde skulle bli en sedvanlig sightseeingtur på havet blev snarare en happyhour-danstimme med koreanska tanter. Vi försökte hänga med i svängarna så gott vi kunde men det var inte helt lätt. Tanterna har hunnit med fler dansgolv än vi i sina liv. Vi insåg att vi fortfarande har mycket att lära. Men några fina moves lärde de oss. Nu är det bara till att öva.
Tack Karin, Annelie, Alex och Chrisse för två grymma veckor. VIlken Supersexa! Godiset är slut men prästost, knäckebröd och havregryn har vi så att vi klarar oss den tid som är kvar tills vi åker hem. Vi saknar er redan men snart ses vi ju. En månad kvar i Seoul.
Kommentarer
Trackback
