kimchi

Här i Korea så förvånas jag dagligen över det enorma tunnelbanenätet. Det är så stort att det inte går att förstå riktigt hur långt det sträcker sig. Det är först när man åker i en taxi genom staden som man verkligen fattar hur stor den är. Och med så många miljoner människor som använder sig av detta transportmedel varje dag så kan man ju föreställa sig att det skulle se ut därefter. Men så är inte fallet i Seoul. Det är extremt rent överallt. Toaletterna är superfräscha och lättillgängliga (och gratis), och på nästan alla stationer finns diverse utsmyckningar som i Stockholm skulle bli snott eller förstört över en natt. På vår station finns det platt-tv-apparater, tavlor och ett träd smyckat med glasbubblor. I julas hade varje station sin egen julgran med renar och tomtar som fick stå där, helt orörda av resenärerna. Fantastiskt. Det enda jag skulle kunna klaga på är den extremt sega rulltrappan. Anledningen till att den går så långsamt är att kommunen där vi bor tycker att vi ska stressa mindre plus att dom vill förebygga olyckor i trappan. Så därför har man valt att medvetet sänka hastigheten vilket resulterar i långa köer och mycket suckande. Slutsats: åtgärden har månne lett till färre olyckor men vad gäller stressnivån så har den snarare lett till en motsatt effekt.
Vid varje station pågår också en kommers med dagligen uppdaterade nyheter. Hittills har vi sett följande "föremål" till salu: Guldfiskar, kattungar, kaninungar och kycklingar (ja, levande. Djurrättsorganisationer har jag inte sett skymten av). Jag undrar hur många kaninungar som säljs på en dag. Jag menar, det är inget spontanköp direkt. Eller?"Du Danne, ska vi inte ha en liten kanin idag?" eller: "Å, varför har jag inte tänkt på att skaffa en liten söt kyckling förut, jag tar två tack!" Utöver detta säljs mer normala konsumtionsvaror såsom riskakor, frukt och grönsaker och sist men inte minst så har man nu inrättat en scen på vår station som var och varannan dag bjuder på alltifrån kyrkomusik till hesa rockballader och en och annan clown. Så det är minst sagt lite spännande att passera stationen varje morgon när vi går til skolan. Man vet aldrig vad underjorden har fått för sig att bjuda på.